cnascarro

Idag är det ett år sen det ofattbara hände. Ett år har passerat. Jag minns det på pricken när jag fick beskedet. Det var personalfest på Björkbacken och alla hade jätteroligt efter en slitsam sommar. Madde gick ut på baksidan för att prata i telefon. Det var Sara.

Kan faktiskt inte fatta det ännu. Jag är nog fortfarande i chockfasen, eftersom jag gråter varje gång jag tänker eller pratar om honom. Han var pappas bästa kompis sen bardomsbenen. Han blev som en farbror för oss. När jag var liten trodde jag faktiskt att vi var släkt eftersom vi umgicks så mycket. Varje Nyår, varje Midsommarafton, varje Kräftskiva. Förutom i år. I år blev det aldrig som förut.

Begravningen. Är faktiskt säker på att jag aldrig har gråtit så mycket i hela mitt liv, som jag gjorde under begravningen. Jag försökte lugna mig och andas, men hela tiden trängde tårarna fram. Dagen efter gick jag till skolan med svullna och röda ögon. Nu börjar jag gråta igen. 

Jag tänker på dig och din familj, och det var inte meningen att ditt liv skulle sluta här.
Något gick snett.  ♥