I want to break free.



Mina dörrar står nu på vid gavel. Jag har möjlighet till att göra vad jag vill, vad det nu innebär. Studentdagen igår var fenomenal. På alla sätt. Att springa ut på trappan vid A-huset fick mig att gråta för 5:e gången den dagen. Tårkanalerna var redo hela dagen, men jag kan inte hålla det inom mig liksom. Att se min familj stå där (Nu börjar jag faktiskt gråta IGEN...) Jo men att se dem stå där och möta mig med leénden och varma kramar, vem smälter inte inombords då?

Att stå på flaket och dansa, dricka champange, skrika sig hes och befinna sig i ett lyckorus, ja då känner man att man lever. Att på studentfrukosten spilla en hel apelsinjuice-kanna över sig själv var också något som satte lycka på tillvaron, eller? Jag må vara klantig, men va fan, jag kommer minnas då jag la klänningen i handfatet på skolan och funderade på vad jag hade gjort för att förtjäna detta. Som tur var gick den gula färgen bort jättefort, och jag fick låta den självtorka längs mina ben... yeee.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, vad jag ska använda för ord för att beskriva dessa känslor. Jag vill inte splittras från min klass, inte än ialf. Alex ska tillbrigna hela sommaren i Usa. Hon är så bra hon.

Det är så dumt med den sista tiden i 3:an. Det är då alla kommer varandra som närmast och då ska man plötsligt skiljas från alla. Jag kommer liksom aldrig mer sitta i rum 183c med min klass igen. Med datorna framtagna och allt prat som gick mellan munnarna. Kommer liksom inte få uppleva det igen. Det lilla som man nu i efterhand kommer sakna så mycket.

Behövde bara skriva av mig lite. Lovar att jag ska peppa mer nu!


Kommentarer
Postat av: Finnen

Så fint skrivet Carro!

Du satte ord på mina känslor med!

2011-06-19 @ 03:19:01
URL: http://lovisaglennfalk.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0